Assistenter och agenter

Ett problem med att röra sig vidare i AI-utvecklingen är att många har kvar en mental metafor om att AI är en sorts assistent. Faran med resonemanget är att det antyder att vi kan fortsätta vårt arbete med samma processer och struktur som vanligt – men lite effektivare. Det var kanske sant för två år sedan, men farligt att tro idag. Dagens AI är mycket mer än en smartare miniräknare, de är en integrerad del av arbetsprocessen. En arbetsprocess som ofta måste skrivas om för AI-världen.

Vi har i det här nyhetsbrevet skrivit flera texter om olika komparativa fördelar för maskiner och för människor. En grundläggande logik är att kombinationen av människornas och maskinernas olika styrkor ger bästa resultat. Men man kan också vända på resonemanget och identifiera svagheter hos de båda.

Italic

Alla som har sett en riktigt bra mänsklig assistent förstår också värdet för den som har tillgång till personen. Det sparar inte bara tid, utan eliminerar oro. En person med en bra assistent får en väldigt hög effektivitetsvinst. Dessutom kan en bra assistent komplettera komparativa svagheter hos chefen. En bra assistent gör inte bara som personen blir tillsagd.

Helt klart kan en AI användas för vissa uppgifter som mänskliga assistenter gör. Men om man gör det, ska man att ha koll på maskinens svagheter. Låt oss fundera på vilka svagheter en helt automatiserad AI-assistent skulle ha. Dvs en assistent som kan svara på dina mail, boka möten och göra rutinmässiga arbetsuppgifter.

Människans relationsmodell är extremt högdimensionell. För varje person vi känner eller möter gör vi hundratals små observationer: tonläge, hierarki, humor, historik, konflikter, lojaliteter, känslighet, punktlighet, preferenser, vilka frågor som går att ta på mejl och vilka som kräver telefon. Som människor förstår vi dessa nyansers värde. Man kan förvisso invända att detta skulle gå att sätta i en databas till en AI. Men det är ett teoretiskt resonemang som inte låter sig göras praktiskt.

Fundera över hur många små taktiska bedömningar din hjärna gör (medvetet och omedvetet) i en så simpel sak som att hantera en arbetsuppgift med en kollega. Ska jag maila, ringa eller ta ett möte? Formell eller informell ton? Är det här en person som klarar ett effektivt möte på 15 minuter? Kan vi fatta ett beslut på (det effektiva) mötet – eller är det en person som brukar behöva fundera och återkomma? Det går att göra en lång lista. Din hjärna processar allt detta på under en sekund. Omdöme är en geniunt mänsklig arbetsuppgift.

Det finns ett svårestimerat socialt problem med att använda en AI-assistent. Förvisso vet jag att många mänskliga assistenter genom åren hållit koll på bröllopsdagar och varit en av Interfloras bästa kunder. Men de kan fortfarande applicera ett omdöme på själva utförandet som en AI (än så länge?) inte klarar. Ingen vill ha sin bröllopspresent överlämnad av ett Amazonbud. Relationen med sin partner borde nog AI:n hålla sig borta ifrån helt.

Vi har skrivit tidigare om att detta så klart också är en fråga om vana. Många människor uppfattar ett rent AI-genererat mail från en person som en nedprioritering. Kanske också som lathet. Vi ingår i (den nedprioriterade) kategorin av relationer som får maskingenererade mail. Dessutom hatar vi alla dessa korkade botar som agerar kundtjänst. Den dag kundtjänstbotarna faktiskt hjälper oss kanske vi också accepterar automatiserade mail, vem vet? Det kommer i alla fall att förändras över tid.

En viktig distintion i detta skulle nog också vara klassificeringen. I den mänskliga världen skulle en person som hjälper dig med mail och möten kallas assistent. Men i AI-världen skulle det kallas för en agent. Här är kanske vägen ut ur den handikappande metaforen jag nämnde inledningsvis. Nej, du ska inte ha en AI-assistent. Du ska också passa dig för att jämföra AI-versionen med den mänskliga. En AI-agent skulle vara en dålig kopia av en mänsklig assistent. Men den kan fortfarande vara väldigt användbar – men inte till saker den är kass på.

Lästips

Boktips: Kazuo Ishiguro, Återstoden av dagen (1989)

Stevens är butler på Darlington Hall och har ägnat sitt liv åt att vara den fulländade tjänaren. Sommaren 1956 lånar han sin nye amerikanske arbetsgivares bil och kör västerut genom England för att besöka husets tidigare husföreståndarinna, miss Kenton. Under resan går han igenom minnena från trettiotalet, då hans förre herre lord Darlington tog emot tyska gäster och Stevens såg till att silvret var putsat.

Romanen är ett porträtt av en assistent som gör exakt det han blir tillsagd. Stevens kallar det värdighet: att aldrig låta egna åsikter eller känslor störa tjänsten. Omdömet överlåter han åt sin herre, och när herren har fel har Stevens ingenting att sätta emot. Ishiguro låter läsaren förstå det långt innan Stevens gör det. Vi skriver ovan att en bra assistent inte bara lyder; här visas vad som händer när assistenten blir en maskin.

Bäst är kanske ändå scenerna där Stevens försöker lära sig att skämta. Hans nye arbetsgivare uppskattar lättsamt småprat, och Stevens tar sig an uppgiften metodiskt: han lyssnar på radio, övar repliker och utvärderar resultatet. Det går inte - precis som maskinen kämpar med att skämta på ett naturligt sätt. Det som andra gör utan att tänka låter sig inte läras in som en läxa. Boken gav Ishiguro Bookerpriset och hör till skälen för hans Nobelpris 2017. Den är stillsam, rolig på sina ställen och svår att glömma.