En agent för alla väder

Nyligen upplevde jag två mycket olika reaktioner på användningen av AI. I det första fallet lade jag till en AI-agent till en eposttråd och bad den boka ett möte åt oss, och inom en dag hade vi flera ganska knepiga kalendrar koordinerade och klara. I det andra fallet bad jag en AI-agent boka om ett möte, om det var möjligt, eftersom jag dubbelbokat mig, och den mejlade de andra inbjudna med informationen och en fråga om de andras tillgänglighet. Ingen svarade på mejlet från agenten, inte ens för att säga att de inte kunde boka om. Inget. Syrsor.

När jag jämförde de två fallen insåg jag vad jag hade gjort fel. I det första fallet lade jag till agenten och bad den boka mötet, och i det andra bad jag agenten kontakta de andra utan att informera dem om att jag skulle använda agenten för att hitta en ny tid. Det är en till synes liten skillnad, men det andra fallet utgör ett brott mot de sociala förväntningar som vi alla lever under, det relationella kontrakt som vi alla ingår i.

Dessutom hade jag dubbelbokat mig, så en ursäkt var på sin plats - inte en artificiell agent.

Ok, så jag är socialt klantig (det är ingen nyhet), men varför är detta ändå intressant? Därför att det lär oss något om hur sociala förväntningar styr acceptansen av AI i olika sammanhang. Att ersätta mänsklig uppmärksamhet med artificiell uppmärksamhet är att utmana grundreglerna för hur vi umgås med varandra.

Jag upptäckte samma sak när jag testade att låta en agent ta över mitt WhatsApp-konto ett tag. Min kamratkrets delades omedelbart i två: de som uttryckte hur förolämpande det var att bli bemött av en agent i chatten, och de som försökte lura botten att ingå kontrakt å mina vägnar. Båda ganska extrema reaktioner, men förklarliga i ljuset av att jag bröt mot det relationella kontraktet. Att ge någon sina WhatsApp-uppgifter, godkänna dem som kontakt och sedan sätta en agent i sitt ställe är att vaska allt det sociala kapital som man byggt upp med varandra. Det gjorde också att den mer lömska halvan kände sig berättigad i att bryta mot det relationella kontrakt som innebär att vi inte försätter varandra i oväntade kontrakt.

Samma svikna förväntningar leder till protester mot användningen av AI i spel, filmer och musik. Den som bemöts av en avancerad AI i kundtjänsten utan att det annonseras att det är en AI blir också ofta upprörd. I majoriteten av vår kommunikation utgår vi från förväntningen att den vi interagerar med är en annan människa, och när det inte är fallet känner vi oss nedvärderade.

En människa som interagerar med en annan människa är inblandad i ett utbyte av tid - ändlig tid, eftersom vi är dödliga - och att ta emot någons tid och betala med AI är något vi inte accepterar.

Jag mötte nyligen författaren Allison Pugh på en konferens i Salzburg, där hon pratade om sin bok The last human job. Hennes tes i den boken är att vi helt har glömt bort en av de viktigaste komponenterna i arbetslivet: förmågan att se varandra. Detta “connective labor” är något som maskinen inte kan ersätta. Maskinen kan inte se dig emotionellt och den kan inte bekräfta dig.

Strategisk samhällskommunikation är ett paradexempel på “connective labor”, och inte bara mellan klient och rådgivare, utan mellan organisationer och deras intressenter. Och detta kommer att bli än mer värdefullt nu i en tid då alltfler i effektivitetens namn kommer att ersätta delar av sin kommunikation med AI.

Det sätt på vilket en organisation investerar sin mänskliga uppmärksamhet, den uppmärksamhet som medarbetarna förfogar över, kommer att bli än mer värdefull, och de svikna förväntningarna kommer att bli allt mer skadliga.

Hur vi uppmärksammar varandra är centralt i det relationella kontraktet, i de regler och ramverk som vi lagt fast för hur vi lever tillsammans. Att bryta mot det relationella kontraktet innebär att vi får finna oss i att bli ignorerade.

Pugh menar att den kanske mest intressanta kompetensen i framtiden inte alls kommer att vara AI, utan förmågan att bygga, fördjupa och utveckla relationer. Det betyder inte att hon är fientligt inställd till AI, eller att hon vill tillbaka till en värld utan datorer, emellertid. Hon håller varmt med om att AI kommer att kunna ha en positiv verkan på samhället, men att detta i sin tur bara gör att relationer och relationell intelligens kommer att bli ännu viktigare.

Det är en skarp observation: vi lever i en tid där AI, förmågan att analysera, tänka om tänkande och formulera modeller blir allt viktigare. Men vi lever också i en tid där relationer, uppmärksamhet och den tid vi investerar i varandra blir mer värdefull än någonsin tidigare. Det är inte ett antingen-eller, utan ett både-och.

Relationella kontrakt förändras. Om fem år kommer vi nog acceptera att agenter tar över tråkiga koordinationsuppgifter och bokar möten, även utan att bli introducerade och utan samtycke från alla inblandade - men det kommer att ske för att det sociala kontraktet förändrats, och våra förväntningar justerats. Det kommer också att betyda att den tid vi spenderar på att verkligen mötas kan bli mycket mer värdefull.

Själv fortsätter jag med mina sociologiska katastrofexperiment, eftersom jag tror att det kan lära mig något om hur vi kommer att reagera på AI i samhället i stort. Om du får en fråga eller mötesbokning från Caliban Shakespeare (min agent) så är det från mig. Men jag lovar att dyka upp själv.

Lästips

Lästipset blir förstås Allison Pughs bok, The Last Human Job: The Work of Connecting in a Disconnected World (Princeton University Press, 2024).