Händer och röst

Sedan några veckor tillbaka håller jag på med ett experiment. Jag skriver det jag ska skriva - forskning, artiklar, krönikor och analyser - för hand i en anteckningsbok. Jag är anteckningsboksfetischist och älskar att få skriva i en ny Leuchturm eller Moleskine, och att skriva för hand är verkligen det renaste uttrycket för tänkande som jag känner till. När jag är klar tar jag anteckningarna, använder kameran i mobilen och låter min AI transkribera dem. Sedan läggs de till i min anteckningsbok i Notion, ett mångsidigt projektverktyg som fungerar väldigt bra med AI. När jag skriver om gör jag det också för hand med anteckningar i ny färg i marginalen och en ganska rörig stil. Modellerna har inga som helst problem med att tyda handstil eller redigering, och det är befriande att kunna skriva varsomhelst utan att sätta sig framför en skärm.

Vi har kommit så långt i teknikutvecklingen att vi nu kan befria våra händer.

Men hur gör jag då med epost och andra ärenden på nätet? Min nya utmaning till mig själv är att klara av det genom att använda röstinterfacen hos modellerna, och om du inte har prövat dessa på ett tag så gör det. De har blivit mycket, mycket bättre - socialt såvält som tekniskt. Det känns nu som att prata med en annan människa. När jag dricker mitt morgonkaffe ber jag om en genomgång av epost, nyheter och en första koll på vad dagen har att erbjuda. I samtalet med maskinen löser jag sedan det mesta genom att delegera, diktera eller debattera de olika frågor som måste hanteras.

Mötesbokningar, epost och de flesta saker som kräver en browser kan nu hanteras ganska sömlöst i desktopversionen av de flesta LLM-er. ChatGPT kan skicka iväg subagenter som bokar lunch på restauranger och Claude kan följa upp olika ärenden, söka reda på restider och hotell. Vi är snubblande nära ett skifte där tangentbordet blir i stort sett onödigt, och händer och röst tar dess plats.

Arbetets formfaktor har förstås förändrats massor av gånger: att arbeta betyder att arbeta i en viss given form. Vi har vant oss vid att kunskapsarbete sker framför en skärm med ett tangentbord. De senaste dagarna har jag tagit en promenad och gjort email medan jag suttit och tittat på båtarna som passerar Lindalssund. Jag kan inte se att arbetet förblir detsamma med dessa nya verktyg, och det är en spännande förändring.

Det kräver emellertid också att vi lär oss att arbeta med rösten. Det är inte helt lätt, och det kräver att vi övar. Att diktera är svårt: det kräver att vi tänker samtidigt som vi talar på samma sätt som vi tänker medan vi skriver. Jag skriver fortfarande, men förhand, eftersom jag tycker att det är så svårt att diktera. Samtidigt vet jag att dikterandet går enormt mycket snabbare än skrivandet på tangentbordet eller för hand, så jag kommer att vilja lära mig att göra det också.

Att dirigera AIn med rösten kräver också tydlighet och tålamod, men trenden är extremt tydlig: det är bara en fråga om tid innan AIn kan föregripa mina avsikter och förutse hur jag vill lösa en fråga. Den lär sig hela tiden, och den anpassar sig sömlöst till min arbetsform.

Här finns också nästa stora, potentiella genombrott i AI i hårdvaran: en ny inkarnation av agenten i en helt ny artefakt. Hur den kommer att se ut vet jag inte — vissa tror att det kommer att vara ett par glasögon, andra att det kommer att bli som en smart högtalare — jag kan tänka mig att det bara blir en sorts närvaro i rummet, projicerad från ett smycke eller inbyggd i hemmet som värme eller elektricitet. Jag skulle inte bli överraskad om jag om tio år tar för självklart att jag bara kan prata rätt ut och få kontakt med en AI-ande som finns på den plats jag befinner mig.

Vi kanske till och med får återuppliva romarnas genius loci - platsens ande. De trodde att det fanns platser där specifika andar höll till, och att man kunde frambesvärja dessa med rätt formler och ritualer. Vi håller nu på att bygga dessa platsens andar, i hemmet, i bilen, på arbetsplatsen. En del av andarna kommer att följa oss, andra kommer att vara stationära.

Våra barnbarn kommer att stirra storögt på tangentborden, förbluffade över att vi satt och skrev på dessa små tangenter hela dagarna, framför lysande skärmar med liten text och massor av fönster. Tangentborden kommer att ordna in sig i ledet av gamla artefakter som förlorat sin roll i arbetslivet - som kalkylatorn, kulramen och faxen. Det i sin tur kommer att förändra var och hur vi arbetar. Om du inte provat att överge tangentbordet ett tag så kan jag rekommendera det.

Lästips

Jan Lucassen, The Story of Work: A New History of Humankind (Yale University Press, 2021)

Jan Lucassen grundade forskningsavdelningen vid Internationella institutet för socialhistoria i Amsterdam och har ägnat årtionden åt arbetets globala historia. The Story of Work är summan av den forskningen. Boken sträcker sig från jägare och samlare för mer än 700 000 år sedan till vår tids videomöten, och den rör sig mellan Kina, Indien, Afrika, Amerika och Europa.

Lucassen följer hur arbetet har organiserats i allt från hushållet till staten, hur det har fördelats mellan könen och generationerna, och vad pengarna, slaveriet, migrationen och arbetarnas kollektiva organisering har gjort med det. Arbete är för honom inte bara en nödvändighet. Det är också något människor söker sig till.

Därför är boken ett bra motstycke till krönikan ovan. Där krönikan ser ett skifte, ser Lucassen kontinuitet. Formerna växlar, från åkern till verkstaden, från kontoret till röstgränssnittet, men mönstret mellan människorna i arbetet ändras förvånansvärt lite genom årtusendena: samarbete och underordning, återkommande strider om rättvisa, ett ständigt begär efter mer. Den som undrar vad AI gör med arbetet bör därför fråga inte bara hur vi kommer att arbeta, utan med vem och på vems villkor.

Boken är tät och stundom mer katalog än argument. Den läses bäst i etapper. Men få böcker ger ett så brett perspektiv på det som fyller en så stor del av våra vakna timmar.