“I will teach you differences”…

Hundar och människor har slagit följe i evolutionen under tusentals år. I vår egen skildring av denna relation säger vi ibland att vi tämjde vargen och förvandlade den till hund, men sanningen är nog att vargen lika mycket tämjde människan och gjorde oss till husse och matte. Sammanlänkningen av våra liv är så djup att vi kan finna spår av den i den mänskliga hjärnan: i en liten studie aktiverades delvis samma områden när mödrar såg bilder av sin egen hund som när de såg bilder av sina barn.

Hunden blev oumbärlig i jakt, och den som ägnat sig ens litet åt jakt vet att det stämmer även idag. Relationen mellan en hundägande jägare och dennes hund är inte bara djup, den är meningsfull. Den bidrar till att göra jakten, och kanske livet, annorlunda och rikare.

Men det finns inga val som inte har konsekvenser. I och med hunden fick vi en evolutionär partner vars sinnen gav oss tillgång till sådant vi själva hade svårt att uppfatta. Det är rimligt att fråga om det också betydde att vi kanske slutade utveckla vårt eget luktsinne och vår egen hörsel – och om dessa hade varit bättre om vi valt att inte dela vår evolution med hunden för tiotusentals år sedan.

Svaret är osäkert: vi kan inte säga vilken biologisk skillnad ett liv utan hundar hade gjort för våra sinnen. Men det finns en annan skillnad som är mer intressant, nämligen den mellan luktsinnet som biologisk förmåga och luktsinnet som skicklighet. Människor kan lära sig att skilja mellan en mängd olika dofter och lukter, och med bas i dessa skillnader dra slutsatser om sin miljö. På Givaudans parfymörutbildning får den som tränar lära sig att känna igen omkring 500 olika doftämnen. Människor kan också träna upp sin hörsel väsentligt och använda även den för att förstå sin omvärld bättre. I en studie kunde musiker urskilja frekvensskillnader som var nästan fyra gånger mindre än dem som personer utan musikalisk träning behövde för att höra skillnad.

Det finns en intressant insikt här. Hundar kan upptäcka dofter som vi missar, och de kan också höra ljud som vi över huvud taget inte uppfattar. Men de är inte bara känsliga detektorer. Hundar är också skickliga på att skilja mellan olika lukter, och särskilt tränade hundar har till och med kunnat skilja luktprover från enäggstvillingar åt. Vår särskilda fördel kan därför inte bara vara att vi uppfattar skillnader där hunden inte gör det.

Människor ordnar skillnader i kunskapssystem, och att identifiera skillnader och dra slutsatser om deras betydelse är något vi gör mycket bra. Inte heller i vår råa perception är vi alltid underlägsna. Människor kan under goda förhållanden behöva bara 1–2 graders vinkel mellan två ljudkällor för att skilja deras riktningar åt. Hundarna i en studie behövde i genomsnitt 7,6 grader, även om den bästa hunden nådde ned till 1,3 grader. Det beror alltså på vilken skillnad vi talar om.

Skillnader är centrala för något som vi ägnar ganska mycket tid åt just nu i vårt interna arbete: metakognition. Metakognition är tänkande om tänkande, förmågan att förstå och bedöma hur vi löser problem, observerar och modellerar system och situationer. Det handlar bland annat om att kunna skilja mellan när vi har goda skäl för en bedömning och när vi bara känner oss säkra på den. En skicklig rådgivare ser skillnader mellan till synes likartade situationer, och identifierar dem som betydelsebärare – förstår att de betyder något.

Det här är något att ha i bakhuvudet när vi arbetar med AI. AI-modeller bygger i stor utsträckning på statistisk inlärning och mönsterigenkänning, men det betyder inte att de bara kan hitta det gemensamma. De kan också hitta avvikelser och skillnader. När vi använder dem för att finna det gemensamma, det typiska svaret på en fråga, behöver vi emellertid vara uppmärksamma på vad som skiljer just vår situation från andra. Skickliga människor ser också var mönstret bryts i skillnader, och frågar vad det betyder för den slutsats vi är på väg att dra.

Den som kan se den skillnad som gör skillnad kan också skapa skillnad.

Vad har då detta med hundar att göra? Vi behöver inte anta att vi offrade någon biologisk del av luktsinnet när vi delade vårt evolutionära öde med hundarna. Den intressanta frågan är om samarbetet förändrade vilka färdigheter vi utvecklade. Kanske kunde vi i vissa sammanhang ägna mindre kraft åt att själva spåra, och mer åt att förstå och systematisera hundens signaler för att bli bättre på att jaga, vakta flocken och utforska nya marker. Vi gav i så fall inte bara upp något. Vi fick också möjlighet att lära oss nya skillnader.

Utvecklingen av AI är ett nytt exempel på en punkt i vår kulturella evolution där vi strukturerar om vårt eget tänkande: vi kan överlåta delar av analysen av stora datamängder, mönsterigenkänning och andra liknande uppgifter till AI:n, så att vi kan fokusera på att bli bättre och bättre på att lära oss nya skillnader. Det är inte en arbetsdelning där maskinen bara känner igen och människan ensam förstår. Men det är en möjlighet att utveckla vår egen skicklighet i stället för att nöja oss med tillgången till någon annans.

Och lika litet som samarbetet med hunden betyder att vi inte längre kan utveckla vårt luktsinne, behöver AI:n innebära att vi stympar vårt tänkande. Vi måste bara hitta ett sätt att samevolvera där vi fortsätter att träna vår egen förmåga att ständigt finna skillnader och förstå vad de betyder.

Lästips

Alexandra Horowitz bok Being a Dog: Following the Dog into a World of Smell handlar om hur världen framträder för den som undersöker den med nosen. Hon följer sina hundar, besöker forskare och hundtränare och undersöker vad hundarna uppfattar när vi själva tycker att det inte finns mycket att lägga märke till.

Det intressanta är att hon inte nöjer sig med att beskriva hundens förmågor. Hon undersöker parfymörers och vinexperters skicklighet och börjar träna sin egen näsa på New Yorks gator. Här finns en skillnad som är värd att fundera över: skillnaden mellan att ha ett sinne och att utveckla förmågan att använda det. Att kunna känna en lukt är inte samma sak som att förstå vad den berättar.

Horowitz kombinerar forskningen med egna försök att närma sig hundens luktvärld. Det gör boken till mer än en genomgång av vad hundar kan prestera. Den kan också läsas som en undersökning av vad det innebär att ta en annan varelses erfarenhet på allvar, utan att utgå från att den måste likna vår egen.

För mig är det framför allt frågan om skicklighet som gör boken relevant även utanför samtalet om hundar. Vilka skillnader går vi förbi därför att vi inte har lärt oss att uppfatta dem? Och vad skulle hända om vi ägnade litet mer tid åt att träna vår uppmärksamhet, i stället för att ta vår nuvarande bild av omvärlden för given?

Det är också en användbar fråga när vi arbetar med AI. Samarbetet med en annan förmåga behöver inte bara handla om att få hjälp med det vi redan gör. Det kan också ge oss anledning att lära oss något nytt. Horowitz erbjuder en konkret ingång till den tanken: att följa hunden kan vara ett sätt att börja undersöka vad vi själva ännu inte har lärt oss att urskilja.