Maktens vindlingar

Vilken är den svåraste fråga en svensk företagsledare eller politiker kan få i en intervju? En intressant kandidat är frågan “har du makt?”. Den frågan besvaras ofta undanglidande, ofta vagt, med ett “jag är med och påverkar”, eller “vi är många som deltar i arbetet” — få personer besvarar frågan med ett enkelt “ja, det har jag.”.

Det finns förstås en mängd skäl till detta - inte minst att det med makt följer ansvar. Den som erkänner att hon har makt, erkänner också att om något går fel så är ansvaret deras. Samtidigt finns det tydliga maktkoncentrationer i svensk politik och svenskt näringsliv, och dessa maktpositioner växer med tiden.

Varefter kapital koncentreras till färre aktörer, och politisk makt centraliseras till den exekutiva makten, får vi också allt mer mäktiga aktörer i det svenska samhället. Jämfört med för tjugo, trettio år sedan har allt färre mer makt i Sverige. Det, i sig, är varken bra eller dåligt - men det gör frågan om var makten ligger allt viktigare för den som är intresserad av samhällskommunikation.

Sverige är, i internationella sammanhang, fortfarande inte ett extremt exempel.

I USA har presidenten tagit allt mer makt, och de olika institutioner som var tänkta att balansera den exekutiva makten har försvagats till den punkt där de nästan abdikerat.

I EU har EU-kommissionen under ett årtionde skrivit om olika direktiv, förordningar och beslut för att koncentrera mer makt till den egna institutionen: kommissionens rätt att utveckla, förtydliga och detaljreglera i lagstiftning som AI-regleringen är ett intressant exempel att studera. Själva skiftet från direktiv till förordningar är en del av denna trend - och de delegerade akterna har ökat i liknande takt.

Det ligger inte nödvändigtvis onda avsikter bakom denna maktkoncentration, åtminstone inte i första ledet. I både USA och EU är en av de drivande anledningarna ett alltmer beslutsoförmöget parlament, lamslaget av polarisering och politisering. Maktkoncentrationen har sina rötter i en djupt känd frustration: om något skall bli gjort, ja, då måste kommissionen eller presidenten få det gjort.

I strategisk kommunikation är det centralt att förstå makt. Makten avgör vem vi egentligen kommunicerar med; i diktaturen kommunicerar vi alltid med diktatorn (och dennes hov) - i en demokrati med en växande maktkoncentration krymper kretsen beslutsfattare ständigt mot en handfull personer. I USA finns det frågor där den effektiva publiken är en enda person, i EU finns det frågor där den som vill få något gjort kanske egentligen bara behöver kommunicera med en enda liten krets beslutsfattare.

Maktfördelningen i ett samhälle avgör kommunikationens mål och metod, och förmodligen också hur samhället utvecklas på sikt. Det är därför knappast överraskande att Institutet för Framtidsstudier i år inledde en studie av den svenska makteliten:

“Projektet kommer att undersöka vilka som tillhöra den svenska eliten idag i näringsliv och politik och hur de är kopplade till varandra. Det görs genom att studera individer, deras nätverk och de organisationer de är aktiva inom. Det här kommer att göras med hjälp av metoder som social nätverksanalys och AI-baserade kartläggningar av individers biografier. Det innebär till exempel att man med hjälp av olika register letar upp personer som har någon form av formell makt och sedan söker information om hur deras nätverk ser ut.”

Just nätverken, och deras struktur, är centrala för att förstå maktfördelningen i samhället - och här ger AI oss nya möjligheter. Med hjälp av AI och sociala nätverksmetoder kan makten nu synliggöras på sätt som vi aldrig hade tillgång till tidigare - maktanalys är inte längre endast en akademisk disciplin, utan borde vara en del av varje seriös samhällskommunikatörs verktygslåda.

Att kunna lista de tio mäktigaste personerna på ett visst givet samhällsområde är idag essentiellt om vi vill kunna kommunicera effektivt, och med den nya tekniken får alltfler tillgång till verktyg för maktanalys - och detta kommer i sin tur att förstärka makten snarare än tvärtom: de mäktiga blir mäktigare när deras makt blir mer synlig i en till synes paradoxal spiral där det avslöjande som granskar makten faktiskt kan stärka den över tid när alltfler inser vem det är som håller i taktpinnen.

Slutsatsen är enkel: maktnätverk som analysverktyg kommer att bli ett alltmer centralt moment i strategisk samhällskommunikation under det kommande decenniet.

Lästips

Det finns böcker som vill övertyga och böcker som lägger en grund för en bättre diskussion — Power and Society är av det senare slaget. Lasswell, mannen bakom den bevingade definitionen av politik som frågan om “vem som får vad, när och hur”, slår sig 1950 ihop med filosofen Abraham Kaplan för att försöka något nästan dumdristigt ambitiöst: att lägga grunden till hela statsvetenskapens vokabulär från noll. Makt, inflytande, auktoritet, kontroll — varje begrepp vägs, definieras och ställs i relation till de andra, postulat för postulat, som en politisk geometri. Det är torrt på det sätt som bara vissa böcker vågar vara, på ett nördigt och samtidigt passionerat sätt.

Power and Society

Bokens mest produktiva insikt, och den som gör den värd att läsa idag, är att makt inte är något man har utan något man utövar i en relation — alltid över någon, med avseende på något, inom ett bestämt område. Det finns ingen abstrakt makt att äga, bara konkreta maktförhållanden med räckvidd och tyngd. Den distinktionen är skarpare än den först verkar, för den förklarar varför frågan “har du makt?” är så svår att besvara ärligt: frågan är, strikt taget, illa ställd. Den företagsledare som väjer med ett “jag är med och påverkar” har på sätt och vis fattat något riktigt — makt finns aldrig i obestämd form. Men i samma rörelse lånar hon en sann begreppslig finess för att utföra en blygsamhet hon inte känner, och där, i glappet mellan det tekniskt korrekta och det retoriskt bekväma, bor en hel maktordning.

Läs den som man läser en ordbok skriven av någon som verkligen tänkt efter: för att skärpa de begrepp vi annars använder slarvigt. För den som arbetar med makt yrkesmässigt, vare sig som analytiker eller kommunikatör, är det en nyttig övning att tvingas skilja inflytande från auktoritet och kontroll från övertalning, innan man uttalar sig om vem som egentligen bestämmer. Power and Society ger inga svar om var makten ligger i vår tid — men den ger en begreppsapparat att använda för att förstå makten som samhällsfenomen.