En bild säger mer än…

Visualisering är en av de färdigheter som blir allt viktigare i strategisk samhällskommunikation: att kunna ta ett komplext sakförhållande eller en datamängd och visualisera detta är ofta skillnaden mellan en framgångsrik kommunikationsinsats och en som inte når riktigt ända fram. Ändå betraktar vi fortfarande ofta visualisering som ett sorts extra som man kan lägga till på slutet.

Ett skäl till detta är att vi vuxit upp i ett text-centriskt samhälle: text associeras med seriösa resonemang, tankearbete och argumentation. Bilder, ja, de ritar man ju för att barn ska förstå - men inte behövs de väl vid vuxen kommunikation? Sanningen är att all den text vi producerar först har sin rot i bilder, bilder som vi gör oss av världen i huvudet och sedan översätter till text. Och det är inte bara två-dimensionella bilder heller, utan vi tänker i rum.

Barbara Tversky, kognitionsforskare vid Stanford och Columbia, driver en tes som vid första anblick verkar nästan trivial men som vid närmare granskning blir radikal: tänkandet är spatialt innan det är språkligt, och förblir spatialt även när vi tror att vi resonerar i ord. Hennes formulering — “spatial cognition is not just one kind of cognition among many; it is the foundation of thought” — vänder på den gängse hierarkin där språket sitter på toppen och rumsuppfattningen och bilderna någonstans i kroppens periferi.

För Tversky är det tvärtom: vi förstår tid genom att lägga ut den som en linje, vi förstår argument genom att placera premisser “under” slutsatser, vi förstår sociala relationer som “nära” eller “avlägsna”, och vi förstår abstraktioner som “höga” eller “låga”. Detta är inte metaforer som dekorerar tänkandet — det är tänkandet, eftersom hjärnan utvecklades för att navigera kroppar genom rum, och alla senare kognitiva förmågor är ombyggnader ovanpå den ursprungliga arkitekturen.

I den andan tänkte vi i detta nyhetsbrev ge er Almedalen i bilder och diagram, baserat på de senaste data som vi har tillgång till. Här kommer 7 bilder av Almedalen 2026. De är förstås vår tolkning av data, och dessutom läggs det fortfarande upp nya events!

Först kikar vi på hur partierna visar upp sig i de litet mer än 2700 seminarierna på olika ställen.

Sedan kan vi konstatera att veckan i stort sett nu bara är tre dagar:

Säkerhetsfrågorna dominerar veckan, med vård och omsorg som nummer två:

Och temana fördelar sig ganska jämnt över veckan. Den som är intresserad av demokrati, hållbarhet eller internationella frågor kan försvara en måndag till fredag resa. Digitaliseringen peakar tidigt och

Riksdagspartierna värderar veckan olika:

Almedalsbesökaren riskerar fortfarande “death by panelsamtal” - denna mötesform är fortfarande den dominerande:

Sedan kan vi förfina de allestädes närvarande ordmolnen litet till ett stämningsmoln för veckan:

Vill du botanisera i olika ämnen och leka med möjliga scheman kan du alltid kika på vår lilla Almedalsplanerare här.

Lästips

Vi tipsar givetvis om Barbara Tversky här. Hennes huvudverk är Mind in Motion: How Action Shapes Thought (Basic Books, 2019), och om man bara ska läsa en bok av Tversky är det den. Boken är på sätt och vis en livstids forskning sammanfattad i en argumentationslinje: att handling i rum föregår och formar tanke, att vi tänker med kroppen innan vi tänker med språket, och att de verktyg vi använder för att tänka — pilar, lådor, linjer, kartor, gester — inte är illustrationer av färdigformulerade idéer utan själva substansen i vår kognition. Tversky bygger sitt argument genom en oroväckande mängd empiri (allt från hur barn pekar innan de talar till hur experter inom olika discipliner skissar för att tänka), men det är inte en torr forskningsöversikt. Hon skriver med en sorts elegant otålighet, som någon som har väntat länge på att få säga det här samlat.

Det som gör boken särskilt värd att rekommendera är dess metodologiska generositet: Tversky vägrar att stanna vid en enskild disciplin och rör sig fritt mellan utvecklingspsykologi, neurovetenskap, design, arkitektur, dans och konsthistoria, vilket gör att läsaren själv börjar tänka spatialt om sitt eget område. Man läser den och börjar omedelbart skissa mer, gestikulera mer i samtal, och se sina egna whiteboard-kladd som kognitiva instrument snarare än som anteckningar. Det är också en bok som blir alltmer aktuell när allt mer av vårt tänkande migrerar in i textbaserade gränssnitt — den påminner oss om vad vi riskerar att förlora när vi ersätter handen, blicken och rummet med bara en prompt-ruta. En bok att läsa långsamt, gärna med penna och papper bredvid sig.