Berättelsens ursprung

När George Lucas lanserade manuset och idén till Star Wars var filmbolagen ganska skeptiska. Science fiction var inte särskilt hett i Holywood på den tiden. Det hade varit det något decennium tidigare med succeer som Westworld och Planet of the apes. Så vad ligger bakom att vi talar om filmen nästan 50 år senare?

Svaret ligger i styrkan av berättelsen. I dagens samhälle lägger vi ofta stor vikt vid texter och hur de är formulerade. Men för oss människor är detta ganska nytt. Vi har ingen, eller väldigt liten, evolutionär träning för att hantera text. Trots allt har skrivna texter bara funnits för flertalet människor i några sekel. Berättandet, däremot, har tiotutentals år på nacken. Det var så vi förde vidare kunskap från generation till generation.

Greken Aisopos, som levde för 2600 år sedan, formulerade sig i fabler. Ni känner säkert igen dem än idag, Pojken som ropade varg eller Haren och sköldpaddan. Han kombinerade berättelser med tydliga metaforer. Bibeln är ett annat bra exempel på berättande. Många känner till Jesus olika mirakel som att göra vatten till vin. Vi kommer också ihåg priciper från gamla testamentet som öga för öga, tand för tand. Vad som däremot för många är svårare att komma ihåg är de tio budorden. Men de är heller inte formulerade som berättelser.

Så vad hade då Star Wars? Precis som Bibeln och många andra berättelser som överlevt fanns det klassiska temat om gott mot ont. Men det räcker inte. Ganska tidigt introduceras vi till exempel till vad som ofta röstas fram som filmhistoriens bästa skurkkaraktär, Darth Vader. En uppenbarelse som utstrålar ondska, särskilt förstärkt av James Earl Jones fantastiska röst. En blandning av människa och maskin som gör folk illa. En mystik där Darth Vader kan strypa folk på avstånd. Sakta genom filmerna avslöjas den trolldom som sedan visar sig vara the Force.

Vi får också se en ung Luke Skywalker som bor hos sin faster och farbror, men som drömmer om att lämna den planet han bor på. Den klassiska hjälten som kommer från ingenting, men som räddar allt. En underdogstory så klart – något vi alla älskar.

Det finns också mer udda inslag – som en liten grodliknande varelse som pratar konstigt. Det som idag ofta kallas comic relief. Yodas röst görs för övrigt av samma skådespelare (Frank Oz) som gör rösten till Miss Piggy. Men Yoda visar sig inte bara vara ett kul inslag, utan också en bärande del av en bra berättelse. Vägvisaren. Med sina över 900 år av visdom kan han vägleda hjälten till stordåd. Visdomsord från Yoda som ”Do or donot – there is no try” är användbart i allt från att hugga ved till att leda företag. Eller så klart om du behöver få upp din x-vinge ur ett träsk.

En riktigt bra krydda som adderas till historien är familjedrama. Om en klassisk saga innehåller en riddare, en drake och en prinsessa var det ingen innan som hade fått idén att göra draken till farsa till både riddaren och prinsessan. En hemlig plot twist som inte ens skådespelarna i Star Wars fick reda på förrän det filmades.

Botgörelse är en annan klassisk sagokomponent. Syndernas förlåtelse. När till slut Luke Skywalker ska besegra the final boss, Kejsaren, klarar han det inte ensam. Kejsaren hade dödat honom om det inte vore för att Darth Vader till slut vänder sig tillbaka till den ljusa sidan av kraften och kastar ner kejsaren i ett stort schakt. Det räddar hans son, men dödar honom själv.

Så vad definierar då en bra berättelse. Ett klassiskt svar är: att du vill höra slutet av den. Men ett alternativt svar är ju hur länge den överlever. Och för att den ska överleva behöver den innehålla mer än bara standardkomponenter. Sedan kanske det hjälper med lite coola rymdscener och trickfilmande. Men inte heller det räcker allena.

Lästips

Den som vill förstå varför vissa berättelser fungerar bör börja långt före Hollywood, PR-handböcker och varumärkesstrategi. Aristoteles Om diktkonsten är ett av de kortaste och mest inflytelserika försöken att förklara vad som gör en berättelse stark.

Det mest moderna med boken är dess stränghet. Aristoteles menar att berättelsens kärna inte är karaktären, utan handlingen. En stark berättelse är inte en rad händelser — först detta, sedan detta — utan en kedja där något följer av något annat. Berättelsen måste ha en inre nödvändighet.

Det är också därför boken är relevant för kommunikation. Mycket samtida storytelling har budskap, avsändare, bildsättning och mänskliga exempel, men saknar egentlig handling. Ingen står inför ett avgörande val. Inget kan gå förlorat. Ingenting vänder.

Aristoteles berömda begrepp hjälper oss fortfarande att se skillnaden. Peripetin är vändpunkten, ögonblicket när situationen slår om. Igenkännandet är insikten, när någon förstår vad som egentligen står på spel. Och det är först när berättelsen rör sig genom sådana skiften som den får kraft.

För den som arbetar med kommunikation är Om diktkonsten därför inte främst en historisk kuriositet. Den är ett korrektiv. Den påminner oss om att berättelser inte börjar med tonalitet, kanalval eller målgrupper. De börjar med handling.

Finns det en konflikt? Finns det en vändpunkt? Finns det en insikt? Finns det ett före och ett efter?

Om svaret är nej har vi kanske en kampanj, en positionering eller ett budskap. Men vi har ännu ingen berättelse.