Vad du säger och vad det du säger gör

Statsvetaren, filosofen och författaren Leo Strauss påpekade ofta att kommunikation måste läsas på två olika sätt: dels vad som sägs, och dels den effekt som det sagda är tänkt att ha: budskap har en esoterisk betydelse och en exoterisk funktion. Strauss talade om författare som skriver under förtryck i första hand, men analysen utvidgades snart till att omfatta alla typer av kommunikation, och särskilt samhällskommunikation.

I amerikansk politisk analys talas därför ibland om straussian communication — kommunikation där det som sägs sägs för att ha en viss effekt, inte för att det är sant. Den som är hyfsat cynisk skulle kunna invända att detta gäller all kommunikation; ingen säger väl någonsin exakt det man menar? Det är förstås delvis riktigt, men i den straussianska kommunikationen handlar det om en mer komplicerad ekvation: här försöker den som kommunicerar medvetet åstadkomma — eller undvika — en viss given effekt, och utformar utsagan därefter. Sanningsvärdet underordnas effekten; ibland sammanfaller de två, ibland inte.

Det kanske vanligaste exemplet på straussiansk kommunikation är folkhälsokommunikation, som under Covid-19-pandemin. Där valde de myndigheter och ansvariga som kommunicerade sina ord noga. Att säga att munskydd kunde ha viss effekt riskerade att få dem att ta slut för sjukhuspersonalen, eller att folk skulle hamstra dem. Det spelade ingen egentlig roll om munskydden faktiskt hade effekt eller ej (därom kan man alltjämt debattera) utan att säga att de hade det hade vissa, tydliga effekter som man ville undvika under vissa faser av pandemin. Kommunikationen handlade om de effekter man kunde uppnå, inte om vad som i någon mening kunde sägas vara sant.

Straussiansk kommunikation är emellertid dyr. Den öppnar dörren för konspirationsteorier, förtroendebrister och underminerar respekten för sanningen. De myndigheter som ägnar sig åt den typen av kommunikation måste väga en framtida förtroendekris mot den nutida negativa effekt av att säga sanningen. Det är en kalkyl med två termer som inte är jämförbara: en omedelbar, kvantifierbar effekt mot en abstrakt, fördröjd kostnad i institutionellt förtroendekapital. Och det är en kalkyl där den senare termen nästan alltid underskattas.

Bränsletillgången under Irankriget

Ett aktuellt exempel finns i hur svenska myndigheter och politiker just nu kommunicerar om bränsletillgången under Irankriget. När Energimyndigheten i ett pressmeddelande skriver att “Sverige har i nuläget ingen brist på drivmedel” — och samtidigt att “läget kan förändras snabbt” och att “Energimyndigheten ser att förutsättningarna kan förändras med kort varsel om konflikten fortsätter” — så är detta en mönsterbildande straussiansk utsaga. Varje enskild sats är sann i bokstavlig mening. Det finns ingen brist just nu, i den snäva betydelsen att bensinpumparna fungerar och att en bilist på Cirkle K i Vaxholm kan tanka som vanligt. Men utsagans funktion är inte att beskriva ett sakförhållande — den är att producera en effekt: lugn, ordnat beteende, frånvaro av hamstring. Att läsa den som en ren beskrivning är att missförstå genren.

Den dolda referenten är hamstringen. Om en finansminister, en statsminister eller en generaldirektör säger något som låter som “vi går mot ransonering inom några veckor”, så händer två saker omedelbart. För det första kör folk till macken och fyller dunkar — vilket framkallar precis den brist man försöker undvika. För det andra rör sig grossister, transportörer och kommunala aktörer för att säkra sina egna lager, vilket förstärker effekten. Den som har följt diskussionen om beredskapslagret — 90 dagars nettoimport, varav cirka 14 dagar redan tappats av i den IEA-koordinerade lageravtappningen — vet att marginalen är reell men begränsad. Det är just därför kommunikationen måste göras varsamt: marginalen i lagret är också en marginal i förtroendet, och det senare är skörare än det förra.

Lägg märke till finurligheten i finansminister Elisabeth Svantessons formulering att regeringen “absolut” vill undvika ransonering, samtidigt som hon förbereder för att “uppmana människor att åka mindre bil”. Här finns tre lager. Det yttre lagret förnekar ransonering. Det mellersta lagret introducerar ett mjukare alternativ — frivilliga uppmaningar — som rimligtvis kommer först i en ransoneringstrappa. Det inre lagret signalerar till marknadsaktörer och kommuner att de bör börja förbereda. Detta är inte oärligt i någon enkel mening; det är skiktad kommunikation där olika lyssnare hör olika saker, och där talaren räknar med att olika lyssnare ska höra olika saker.

Och när RyanAirs VD säger att det inte finns några risker för brister alls under sommaren, ja, då är det förstås för att han inte vill att vi ska sluta boka flygresor.

Hur vi ska tolka

Hur ska vi då läsa sådana uttalanden? Inte naivt, men inte heller cyniskt. Ett naivt öra hör “ingen brist” och slutar tänka. Ett cyniskt öra hör samma fras och drar slutsatsen att allt är en lögn. Båda har fel. Det produktiva mellanläget är att läsa straussiansk kommunikation som ett samtidigt påstående om verkligheten och en handling i verkligheten. Frasen “ingen brist på drivmedel” är samtidigt en beskrivning av nuläget (sann i en snäv mening) och en performativ handling vars syfte är att stabilisera nuläget genom att hindra panikbeteenden från att förskjuta det.

Detta ger en analytisk regel: i straussiansk kommunikation ska man fråga sig vad utsagan gör, inte bara vad den säger. Funktionen lyser fram i avstånden mellan formuleringarna. När Energimyndigheten i samma andetag säger “ingen brist” och “läget kan förändras snabbt”, är det andra ledet inte en eftergift utan en juridisk-retorisk garanti — myndigheten skyddar sitt framtida förtroende genom att redan nu införa förbehållet.

Det betyder också att vi som medborgare bör göra två saker parallellt. Vi bör inte hamstra, eftersom det vore att underminera det system vars stabilitet är ett kollektivt gott. Men vi bör samtidigt läsa kommunikationen med ett hermeneutiskt öra som hör vad som inte sägs: att flygbränslelagret är pressat på veckor snarare än månader, att lageravtappningen redan pågår, att sommarmånaderna är det fönster där analytiker tror att frivilliga uppmaningar övergår i kvantitativa restriktioner.

Den straussianska kommunikationens dygd är att den faktiskt respekterar oss tillräckligt för att låta oss läsa den, om vi bara tar oss litet tid. För den som sysslar med strategisk samhällskommunikation måste båda lagren med i analysen: både kommunikationens innehåll och funktion måste utformas på rätt sätt.

Lästips

Den som vill gå till källan bör börja med Leo Strauss egen Persecution and the Art of Writing från 1952 — en samling essäer där Strauss utvecklar tesen om att tänkare som skriver under politiskt eller religiöst förtryck lär sig konsten att kommunicera på två nivåer samtidigt: en yttre text för den allmänna läsekretsen, och en inre argumentation för den uppmärksamme läsaren som vet hur man läser mellan raderna. Titelessän och kapitlet om Maimonides räcker långt. Strauss talade förvisso om filosofiska texter under inkvisitionens skugga, inte om pressmeddelanden från Energimyndigheten — men den analytiska figuren visar sig vara ett kraftfullt verktyg i andra sammanhang.

För den som vill ha en mjukare ingång rekommenderar jag Arthur Melzers Philosophy Between the Lines: The Lost History of Esoteric Writing (2014), som både förklarar och försvarar Strauss-tesen mot dess många kritiker, och som dessutom rymmer en rik provkarta av exempel från idéhistorien — från Platon och Maimonides till Rousseau och Kant. Melzer är pedagogisk där Strauss är gnomisk, och hans bok fungerar utmärkt som en första karta över terrängen.

Den som vill förstå hur straussianismen migrerade från textexegetik till samtida politisk analys, och hur begreppet “straussian communication” har kommit att leva sitt eget liv i amerikansk debatt — kan läsa Steven Smiths Reading Leo Strauss (2006), som är sympatisk och balanserad, jämte Anne Nortons mer kritiska Leo Strauss and the Politics of American Empire (2004). Tillsammans tecknar de konturerna av en idétradition som, vare sig vi vill det eller ej, har blivit en del av hur vi läser samtidens institutionella språk.