Öppenhet och teknik

Under årtionden har Sverige, och många andra länder, publicerat öppna data om riksdagens arbete, ledamöter och debatter. Syftet har varit att se till att medbogare kan informera sig och påverka i de frågor som de engagerar sig i, och att se till att demokratin förblir öppen. Med modern teknik ställs vi emellertid inför en ny fråga: betyder öppenheten att det nu är möjligt att modellera hela den politiska beslutsprocessen och kanske till och med påverka den? Det skulle i så fall vara ett helt annat användarscenario än det där den enskilde medborgaren tar del av handlingar för att driva sin åsikt i en specifik fråga.

Utmaningen här är inte ny - den digitala transformationen förändrade villkoren för tillgängligheten till handlingar på en mängd olika sätt, och det har blivit vanligt att hävda att exempelvis offentlighetsprincipen aldrig förutsåg Internet och den breda tillgänglighet som den tekniken skulle komma att medföra. Skatteverket och andra myndigheter utforskade alla möjliga olika sätt att hantera det, inklusive den märkliga konstruktionen med “allmänhetens terminal” - en dator på ett fysiskt skattekontor som kan utnyttjas för att gå igenom alla offentliga handlingar. Tanken bakom den konstruktionen var att offentligheten skulle bevaras, men i en form som bibehöll en betydande friktion.

Alla dessa åtgärder var dock endast en sorts bromsar på en utveckling som snart accelererade, och istället för att fråga aktivt efter hur öppenheten kan stärkas, förbättras och utökas med ny teknik tog utredning efter utredning i stället ett annat perspektiv: hur kunde tekniken begränsas så att offentlighetsprincipen förblev lika (in)effektiv som den varit före Internet.

Samma fråga ställs vi nu inför när det gäller öppna data och den demokratiska processen. Det är lätt att tycka att det vi ska göra är att begränsa öppenheten om vi riskerar att processen manipuleras, men en bättre väg frampåt är sannolikt att i stället utforma öppenheten så att den kan granskas av alla.

Vad är då riskerna med öppna data i demokratin? Den kanske främsta risken är att det nu är möjligt att modellera både den demokratiska processen och enskilda ledamöter i parlamentet på ett sådant sätt att man kan simulera vilka typer av argument som skulle kunna förändra ställningen i en politisk fråga, eller kanske till och med förändra den i ett helt politiskt fält över tid.

Öppenheten driver en förutsägbarhet som tidigare inte var tillgänglig för vare sig goda eller onda aktörer i kommunikationssammanhang.

Att modellera ett parlament är förstås möjlighet helt utan öppna data. Vi kan göra modeller av partierna och ställa frågor om hur olika förslag kommer att tas emot. Källor kan vara pressartiklar, partiprogram, intervjuer med ledamöter mm. Men skillnaden mot vad som nu är möjligt är att vi har möjlighet att modellera ned på ledamotsnivå.

En enkel riksdagssimulering som testar olika frågor på basis av öppna data.
En naturlig invändning mot detta är att ledamöterna inte spelar så stor roll, eftersom de mest röstar enligt partilinjen, men det underskattar dynamiken i ett parti över tid. Dessutom har vi ofta en regering som är den som utformar förslagen i Riksdagen. Men, säg att du fick i uppdrag att förändra synen på USA i Sverige över de kommande decenniet — då skulle enskilda ledamöters frågor till ministrar, motioner och uttalanden kunna spela roll och verkligen vara ganska viktiga verktyg, med många små koordinerade förskjutningar i åsikterna.

Om Europaparlamentet hade haft samma öppenhet som den svenska Riksdagen skulle den vara mycket intressant att modellera, eftersom det parlamentet fungerar annorlunda. Där finns inte på samma sätt en regering som styr majoriteten och de enskilda ledamöterna har större individuell frihet. Med ungefär olika 200 partier spritt på över 700 ledamöter skulle förvisso en modellering kräva mycket data.

Efterfrågan på strategisk samhällskommunikation är ofta överraskande kortsynt: från krishanteringens timmar, till lagstiftningsprocessens år, är de flesta uppdrag som en byrå får begränsade i tid, men det är lätt att se att det med en bättre simuleringsteknik bli möjligt att köpa projekt som löper över mycket, mycket längre tid. Sådana allmänna sentimentsprojekt ägdes tidigare av tankesmedjorna, men deras horisonter har konsekvent förkortats och glidit in i valcykeln. Med bättre modellering av demokratin i sin helhet öppnas därmed en nisch upp som idag är alldeles tom.

Frågan vi då ställs inför är kanske denna: hur förutsägbar kan en demokrati vara utan att den slutar vara en demokrati? Det finns, tycks det, både en övre och undre gräns här: det slumpmässiga beslutsfattandet där det inte finns någon koppling mellan parlamentet och de val medborgarna gjort är lika litet demokratiskt som det parlament som kan förutsägas och manipuleras av de som har datakraften att göra det (vi har tidigare skrivit om övertygelsemotorer).

Lästips

Carissa Véliz, filosof vid Institute for Ethics in AI i Oxford, har just gett ut Prophecy: Prediction, Power, and the Fight for the Future, from Ancient Oracles to AI (Doubleday/Swift Press, april 2026) — en bok som läggs just bredvid den fråga vi brottas med ovan. Hennes tes är enkel men obekväm: förutsägelsen har aldrig i första hand handlat om att veta något om framtiden, utan om att utöva makt i nuet. Orakel, astrologer, aktuarier, algoritmer — alla tillhör de samma släkt. Och det är när vi börjar behandla prognosen som en upptäckt snarare än som ett verktyg som något går förlorat.

Det som gör Véliz läsvärd för den som funderar på öppna data och demokratisk förutsägbarhet är hennes envisa påpekande att prediktioner om människor tenderar att bli självuppfyllande. Modellerar vi en ledamot eller ett parlament tillräckligt väl, och agerar på modellen, så formar vi också båda — kanske utan att någonsin behöva vinna ett enda argument. Det är här den nischen vi skissade ovan blir filosofiskt intressant snarare än bara kommersiellt lockande: en demokrati som i allt högre grad styrs av simuleringar av sig själv riskerar att gradvis bryta ned skillnaden mellan representation och reproduktion. Väljaren simuleras, ledamoten simuleras, debatten simuleras — och någonstans längs vägen försvinner det oförutsägbara som gör demokratin värd namnet.

Den kanske mest kontroversiella slutsatsen här är att demokratin kanske behöver mer slump för att bli starkare: borde vi kanske lotta ut 1/3 av riksdagsplatserna till medborgare som sedan inte kan väljas på nytt?