Texten som ledtråd

Skrev verkligen Shakespeare alla de pjäser som vi idag räknar till hans samlade verk? Inom det forskningsfält som ibland kallas “digital humanities” är detta en empirisk fråga. Genom att analysera texterna på djupet kan vi upptäcka olika signaturer som låter oss säga om en text har en eller flera olika författare. Det är förstås också något som är intressant i politisk analys. Vem är det egentligen som skriver politikernas tal? Om vi kan analysera deras tal kan vi upptäcka om det är en eller flera författare som ligger bakom talen, och det i sig kan ge oss en ledtråd till hur politikerna tänker, vem som påverkar dem och hur vi skall läsa deras tal. Vi kan också göra grundläggande argumentationsanalys för att försöka förstå hur en politiker förstår världen i stort.

Ett enkelt exempel på detta är om en politiker är nyttoetiker eller pliktetiker. En nyttoetiker kommer att svara på andra argument än en pliktetiker. Det kanske mest extrema exempel vi har på detta är den före detta kommissionären Vestager. Analyser av hennes tal visade ganska entydigt att hon var pliktetiker - att hon ansåg att vissa saker gjorde man bara inte, oavsett om de var till gagn för flertalet eller ej. Det placerade henne på en tydlig kollisionskurs med de företag hon reglerade i Kalifornien, eftersom nästan hela tech-branschen var tydliga nyttoetiker: om det gjorde världen till en bättre plats för flertalet så var det okej att göra vad som helst.

Vestager, den pliktmedvetna prästdottern, mot teknikföretagen som räknade på allt.

Resultatet blev, i efterhand, uppenbart: inga av teknikföretagens argument bar för Vestager och hon utfärdade rekordböter i en mängd olika konkurrensmål. Okej - riktigt så enkelt är det inte, Vestager var trots allt också politiker och visste att det såg bra ut att vara mot Big Tech — men argumentationsskillnaden spelade roll, och den som analyserat hennes tal kunde se att hennes etiska modell av världen var helt annan än den som teknikföretagen hade.

Så låt oss kika på ett mer samtida exempel: den svenska kommissionären Jessika Roswalls tal. Hur många författare tror AI att vi har att göra med? Är hon nyttoetiker eller pliktetiker? Hur ser hennes retorik ut allmänt? Det skulle kunna hjälpa den som är intresserad att bättre nå fram med sina argument. Nedan har vi använt ett AI-verktyg för analys av hennes tal för att försöka få en bättre bild av kommissionär Roswalls retoriska profil.

Först frågan om vem som skriver — hur många författare döljer sig bakom talen? Här är resultatet - 4 olika författare verkar dölja sig bakom talen:

Hur är det då med den etiska retoriska profilen? Roswall faller ganska tydligt på den nyttoetiska sidan:

Och retoriska figurer? Uppräkningar och metaforer är vanligt förekommande:

En annan sak som kan vara intressant är hur talaren anpassar sig till publiken - hur man “läser rummet”. Roswall har en överraskande konsistent approach:

Till sist så ämnena:

Analyser som dessa kan hjälpa oss att förstå hur beslutsfattare tänker, hur de kommunicerar och det i sin tur kan göra oss bättre på att kommunicera med dem. Med de nya verktyg så AI ger oss kan vi förstå debatten på ett djupare plan än tidigare, och delta effektivare än förut.

Roswalls retoriska profil är i nästan varje avseende Vestagers spegelbild — och det är den egentliga insikten i analysen.

Vestagers deontologiska hållning var hennes egen. Den föregick kommissionsuppdraget, den hade rötter i något personligt — prästdottern som ansåg att vissa saker helt enkelt inte görs — och den gjorde henne motståndskraftig mot det institutionella maskineriets gravitationskraft. Det var därför hon var oförutsägbar, och det var därför teknikföretagen aldrig lyckades nå fram: de talade ett språk hon vägrade att förstå.

Roswall uppvisar det motsatta mönstret. Fyra talskrivare som konvergerar mot samma röst. En utilitaristisk grundhållning som löper genom nästan samtliga tal. Ingen nämnvärd anpassning av register mellan publik och parlamentssal. Stabil jargongdensitet oavsett sammanhang. Det här är inte en stark egen röst som disciplinerat förmedlas av sitt kansli — det är en politiker som nästan har absorberats av institutionen, eller som aldrig hade en tillräckligt distinkt retorisk identitet för att stå emot den.

Den nyttoetiska lutningen är i det ljuset inte en personlig övertygelse utan det som kommissionens maskineri producerar av sig självt: kostnadsnytta, leveranser, effektivitet. Det är DG-språk. Konvergensen mellan talskrivarna är inte budskaps­disciplin så mycket som frånvaron av en egen röst som bryter mot byråkratins dragningskraft.

Men det finns en annan läsning — en mer generös. På ett sätt gör detta Roswall till en bättre kommissionär. Hon använder inte sitt uppdrag som plattform för en egen agenda, och det är inte en obetydlig dygd i en institution som vilar på kollegialt beslutsfattande. Kommissionen kan lita på att hon genomför den kollektivt beslutade politiken. På ett annat sätt gör det henne mindre inflytelserik: den som saknar en egen röst formar sällan den politik hon förväntas verkställa. Vestager hittade på egna regler. Roswall levererar efter kommissionens regler.

För den som vill påverka politiken inom Roswalls portfölj har detta två konsekvenser. Den första är konstruktiv: en “institutionaliserad” kommissionär är lättare att nå om man talar institutionens eget språk — konsekvenser, data, skalbarhet. Glöm värderetorik; leverera evidens. Den andra är mer besvärlig: det verkliga inflytandet utövas uppströms, på kansli- och generaldirektoratsnivå, eftersom det är där den institutionella logiken formas. Och en kommissionär utan starkt eget omdöme är svårare att flytta bort från institutionens position, just för att det inte finns något självständigt omdöme att vädja till.

Vestager var farlig för att hon var oförutsägbar. Roswall är förutsägbar — och det skapar en helt annan sorts utmaning. Alla har samma spelplan, vilket betyder att konkurrensen inte handlar om hur smart man formulerar sitt budskap, utan om hur stark evidens man har bakom det.

Den analysen kan vara skillnaden mellan ett framgångsrikt möte och ett blint skott i det politiska mörkret.

Lästips

Den som vill förstå varför analysen ovan fungerar behöver egentligen bara en bok — och den skrevs för 2 400 år sedan. Aristoteles Retorik är det första systematiska försöket att förstå hur övertalning faktiskt fungerar, och den är fortfarande förvånansvärt användbar. Hans tredelning av retoriska medel — ethos (talarens trovärdighet), pathos (åhörarens känslor) och logos (argumentets logik) — är i princip det ramverk vi fortfarande arbetar med, även om vi numera låter maskiner räkna istället för att sitta på läktaren i Aten.

Det som gör Retoriken relevant för den här typen av analys är att Aristoteles inte var intresserad av retorik som konst utan som teknik — något man kunde studera, mäta och förbättra. Han var den förste att behandla övertalning som ett empiriskt fenomen snarare än en gudomlig gåva. När vi idag använder stilometri och argumentationsanalys för att kartlägga en kommissionärs retoriska profil gör vi i grunden samma sak som Aristoteles: vi försöker förstå varför vissa argument fungerar på vissa personer, och andra inte. Skillnaden är att vi har bättre verktyg. Grundfrågan är identisk.

Boken finns i flera svenska översättningar, men Johanna Akujärvis översättning från 2012 (Retorikförlaget) är den mest tillgängliga. Den som föredrar engelska har Kennedys översättning för Oxford University Press, som också har utmärkta fotnoter. Oavsett vilken utgåva man väljer: hoppa över bok II:s långa katalog av känslor vid första läsningen och börja med bok I och bok III — det är där verktygen finns.