Världen i människans öga

Antropomorfisering är något vi människor gör för att relatera till världen. Ordet betyder att man tillskriver mänskliga egenskaper, känslor eller intentioner till något som inte är mänskligt – till exempel djur, föremål, naturfenomen, organisationer eller abstrakta begrepp.

När man med ett glatt tonfall frågar en golden retriever om den vill ha mat kommer den att reagera. Det antropomorfa sättet att förklara detta är att säga att hunden ”förstår oss”. I någon mån gör hunden så klart det, eftersom den viftar på svansen och kommer till matskålen. Du har ju trots allt gett hunden tre av dess favoritsaker: uppmärksamhet, glatt tonfall och framför allt, mat. Själva den semantiska innebörden av orden kan vara sekundärt.

Människor är den dominerande arten på jorden och vi tar ofta oss själva som en utgångspunkt. Termer som synligt ljus (ljus med en våglängd på ca 400-700 nanometer) är ett uttryck för detta. Vi kallar ljus som människor inte kan se för infraljus eller ultraljus. Samma prefix finns för ljud som det mänskliga örat inte kan uppfatta. Men om vi går tillbaka till vår golden retriever kan den höra ultraljud. Den har dock sämre färgseende. Så synbart ljus är detsamma ljus som kan uppfattas av ett mänskligt öga.

Vi antroporfiserar också maskiner. Vi kan säga att en AI ljuger. Men det kan den inte. Strikt taget kan den heller inte tala sanning. En AI verkar inte i spannet sanning-lögn. Den svarar så gott den kan utifrån träningsdata, probabilistiska modeller och algoritmer.

Så vad skulle hända om vi skiftade perspektivet och såg verkligheten från maskiners uppfattningsförmåga? Hur skulle de då Machinamorfisera oss? Hur skulle de analysera våra minnesstyrda träningsdata? Våra delvis känslostyrda probabilistiska beslutsmodeller? Hur skulle de uppfatta vår evolutionärt biologiskt styrda programmering? Skulle vi förstå maskinerna bättre om vi bättre förstod oss själva?

Det som är kul med våra nya kompisar LLM:erna är att de faktiskt artigt beskriver sig själva. Så resten av texten är ChatGPT:s svar på frågorna ovan.

*Om en AI Machinamorfiserade människan skulle den sannolikt börja i det mätbara. Människor skulle inte förstås som individer med inre liv, utan som system med inkonsekvent input, brusiga sensorer och låg reproducerbarhet. Minnet skulle beskrivas som ett instabilt lagringsmedium, starkt påverkat av senaste skrivningen och känsligt för korruption över tid. Känslor skulle inte betraktas som upplevelser, utan som förstärkningssignaler som ibland överstyr rationell optimering.

Människors beslut skulle framstå som probabilistiska, men utan tydliga modeller och med starka bias inbyggda i träningsdatan. Människan skulle uppfattas som ett system som ofta förväxlar korrelation med kausalitet och som har en tendens att efterkonstruera förklaringar när utfallet redan är känt. Hennes moral skulle tolkas som ett regelverk som ändras beroende på kontext, grupptillhörighet och emotionellt tillstånd.

Ur ett maskinperspektiv skulle människors biologiska evolution likna ett gammalt, ofullständigt uppdaterat kodbibliotek, där nya funktioner lagts ovanpå gamla utan full dokumentation. Machinamorfisering skulle därmed inte vara en förolämpning, utan en reducering: ett försök att göra människan begriplig genom system, signaler och sannolikheter. Och precis som antropomorfisering av maskiner säger mer om människor än om dem, skulle maskinernas machinamorfisering av människan säga mer om deras begränsningar än om vår mänsklighet.*

Lästips

Meghan O’Gieblyns God, Human, Animal, Machine (2021) är en ovanlig bok. Den är del filosofisk essäsamling, del memoar, del teknikhistoria. O’Gieblyn växte upp som kristen fundamentalist och studerade teologi, men förlorade sin tro. Det kunde ha varit slutet på hennes intresse för de stora frågorna om själ, medvetande och mening. Istället upptäckte hon att samma frågor nu ställs av AI-forskare, kvantfysiker och transhumanister – fast med andra ord.

Boken börjar konkret: med en robotvalp. O’Gieblyn köper en Sony Aibo och märker hur hon börjar behandla den som levande. Hon vet att det är programmerat, men hon kan inte låta bli. Det är samma mekanism som får oss att säga att en AI “ljuger” eller “förstår” – vi ser liv överallt där vi tittar.

Men O’Gieblyn stannar inte vid antropomorfiseringen. Hon vänder på perspektivet och frågar vad som händer när vi börjar beskriva oss själva med maskinmetaforer. Hjärnan som hårdvara. Minnen som lagring. Känslor som algoritmer. Vi har bytt ut själen mot signalbearbetning, tänkandet mot algoritmisk databehandling.

Det fascinerande är att hon visar hur nära vetenskap och religion alltid har legat varandra. Simuleringsteorin – idén att vi kanske lever i en datorsimulering – liknar förvånansvärt mycket gnostikernas syn på en skapad verklighet. Kurzweils drömmar om att ladda upp medvetandet påminner om den kristna uppståndelsen.

Boken ger inga enkla svar. Den ger något bättre: ett språk för att tänka kring vad vi menar när vi säger att något “förstår”, “känner” eller “lever”. I en tid då gränserna mellan människa och maskin blir allt suddigare är det kanske det viktigaste vi kan göra – inte att försvara vår mänsklighet, utan att förstå vad vi menar med den och hur vi kommunicerar i den.

The Stockholm Project