Det finns ingen samhällskommunikation

När vi talar om samhällskommunikation är det lätt att förledas att tro att vi talar om om en enhetlig form av kommunikation: att det finns ett samhälle och att uppgiften är att kommunicera till detta samhälle. Det är dock långt ifrån sanningen: samhällskommunikation har att göra med vilken kontext vi kommunicerar i och en av de kontexter som skiljer ut sig är stadens. Att kommunicera i en stad är annorlunda än att kommunicera i samhället i stort - inte minst för att mottagarna ser sig själva annorlunda. När du kommunicerar till en stockholmare är villkoren för kommunikationen annorlunda än när du kommunicerar med en svensk.

Ett av skälen till detta är att staden är en praktisk kontext. När vi tänker kring politik och kommunikation i stadens kontext är vi ofta inriktade på problemlösning och resultat, snarare än ideologi. Staden är också porös och sammankopplad med andra städer - snarare än distinkt och avgränsad. Som ett exempel kan vi titta på två bilder av Europa.

Den första är en bild producerad genom att katalogisera geokoderna för tweets i Europa. Det är en bild av var folk tweetade (bilden kommer från 2013, men poängen håller i alla fall).

Den andra är en karta av Europa som vi är van att se den.

När vi ser dessa två bilder inser vi nästan omedelbart att vilken bild vi utgår ifrån kommer att avgöra hur vi kommunicerar. I det första fallet handlare det om en kommunikation som börjar i nätverket av interaktioner, relationer och praktiska hänsyn. I det andra fallet handlar det om kommunikation som anpassats till medelvärden och stora skalor.

Samhällskommunikation, skulle vi kunna säga, sker i olika upplösningar. När vi kommunicerar i en stadkontext arbetar vi med en mycket högre upplösning än när vi kommunicerar i en nationell kontext - och dessa kontexter kan mycket väl komma i konflikt med varandra.1

Det är särskilt relevant i valtider. Städer är inte, som forskaren Verena Frick påpekar i en nyligen publicerad artikel, bara delar av en nation. De är en helt annan sorts nätverk, med andra kommunikationsvillkor. Vi är alla medborgare på olika nivåer - nationellt och urbant.2 De partier som förstår detta och studerar de olika processerna som olika fenomen kommer att göra större framsteg än de som har nationella program.

Vad betyder då detta praktiskt? Här är fem praktiska, tillämpbara tips som bygger på skillnaden mellan kommunikation till medborgare i en plats och till en nationell offentlighet:

1. Byt referensram: från värderingar till vardagssystem.
   I stadskontext fungerar kommunikation bättre när den utgår från gemensamt använda system – trafik, skolor, vård, trygghet, bostäder – snarare än abstrakta värden. Frågan är inte ”vad tycker du?” utan ”hur fungerar det här för oss, här?”. Formulera budskap som svarar på hur vardagen faktiskt förändras.

2. Kommunicera i termer av ansvar och handlingsförmåga, inte position.
   Nationell kommunikation premierar positionering (höger–vänster, för–emot). Lokal kommunikation premierar trovärdig ansvarsförmåga: vem äger problemet, vem kan agera, vad händer om inget görs. Visa beslutskedjor, avvägningar och begränsningar öppet – det bygger legitimitet lokalt.

3. Använd ”vi här” före ”vi som land”.
   I stads- och kommunikationssammanhang är identitet ofta situationsbunden och platsnära. Använd språkliga markörer som aktiverar delad närvaro: ”i vår stadsdel”, ”på våra gator”, ”för våra barn i kommunen”. Det skapar en annan typ av inkludering än nationella identitetsappeller.

4. Gör effekter synliga, även när de är små.
   Lokala publiker värderar konkreta, observerbara förändringar högt. Små förbättringar (en justerad busstid, en ombyggd korsning, snabbare handläggning) är kommunikativt kraftfulla lokalt, medan de är irrelevanta nationellt. Lyft dem – inte som PR, utan som gemensamma resultat.

5. Anpassa tidshorisonten.
   Nationell kommunikation lever på långsiktiga berättelser och historiska bågar. Lokal kommunikation fungerar bättre med kortare tidshorisonter och tät återkoppling: vad händer nästa månad, detta kvartal, före sommaren? Regelbunden uppföljning slår stora visioner i stadskontext.

Kort sagt: kommunikation till medborgare handlar mindre om att skapa samtycke till en idé och mer om att upprätthålla förtroende i ett delat system. Det är en annan logik – och den kräver andra verktyg.

Är det här då bara relevant för kommunpolitiker? Knappast! Det är snarare så att det finns ett stort antal företag som förmodligen ödslar miljoner på att kommunicera med en nationell offentlighet, när deras framtida ödesfrågor ligger i händerna på stadens medborgare - inte för att frågan är kommunal, utan för att de opinioner som styr den formas och utvecklas i Sveriges tre största städer.

Staden är en motor för kreativitet, innovation och åsikter - och det gäller att behärska urban samhällskommunikation lika väl som du kan kommunicera nationellt, och kunna växla mellan de båda formerna när det behövs. Ett område där detta verkligen syns just nu i både USA och Europa är de politiska strider som står om utbyggnaden av datacenter och energilösningar för dessa. De nationella riktlinjerna är klara, men den lokala politikens motstånd visar sig ofta helt oövervinnerligt. Data Center Watch - en amerikansk aktivist organisation - hävdar att 64 miljarder dollar i data center projekt stoppats av lokala aktivister. Det är en ganska dyr nota för de företag som inte förstår skillnaden mellan lokalt och nationellt.3

Lästips

Jane Jacobs klassiker The Death and Life of Great American Cities (1961) brukar läsas som en bok om stadsplanering. Men under ytan döljer sig en djupgående analys av hur kommunikation faktiskt fungerar – och varför den fungerar annorlunda i städer än i nationella sammanhang.

Jacobs centrala insikt är att städer genererar kunskap underifrån. Trottoaren är hennes nyckelmetafor: en plats där främlingar möts, där den lokala kioskägaren håller koll på grannskapet, där information sprids genom otaliga korta interaktioner. Ingen planerar denna kommunikation. Den uppstår organiskt när tillräckligt många människor rör sig genom samma rum.

Kontrastera detta med nationell kommunikation, som med nödvändighet måste struktureras uppifrån. En nation kan inte förlita sig på att medborgarna stöter på varandra på gatan. Den behöver medier, institutioner, gemensamma berättelser – abstraktioner som ersätter den fysiska närvaron.

Här ligger Jacobs kritik av modernistisk planering: den försökte importera nationell logik till staden. Stora bostadsprojekt, separerade funktioner, breda motorvägar – allt designat för överblick och kontroll, inte för de slumpartade möten som gör städer levande. Planerarna såg staden som ett problem att lösa, inte som ett kommunikationssystem att vårda.

För den som arbetar med samhällskommunikation erbjuder Jacobs en produktiv fråga: vilken typ av kunskap försöker vi mobilisera? Nationell kommunikation är bra på att sprida enhetliga budskap och bygga gemensam identitet. Urban kommunikation är bra på att fånga lokal kunskap, upptäcka problem tidigt och skapa tillit mellan främlingar.

De flesta samhällsutmaningar – från klimatomställning till integration – kräver båda typerna. Jacobs påminner oss om att den urbana logiken inte kan ersättas av den nationella, bara kompletteras. Gatan vet saker som staten aldrig kan veta.

The Death and Life of Great American Cities finns i flera nyutgåvor och är lika aktuell nu som för sextio år sedan.

The Stockholm Project.

1
Se SHAHAM‐MAYMON, G.I.L., Brenner, N., Yaacov, P. and Miodownik, D., 2025. Urban identity versus national identity in the global city: Evidence from six European cities. European Journal of Political Research, 64(2), pp.580-598.

2
Se Frick, V. (2026). Urban Citizenship and National Membership: Contradictory or Complementary? Political Theory, 0(0). https://doi.org/10.1177/00905917251398804

3
Se https://www.datacenterwatch.org/report