Den regelbaserade världsordningen har upprepade gånger dödförklarats, men det råder fortfarande ovisshet om vad det är som träder i dess ställe. Ett sätt att besvara frågan är att se till hur internationell politik organiserades innan världen började lita till de regler som ligger inbäddade i multilaterala institutioner och internationella fördrag efter första världskriget: den perioden beskrivs ofta som en period då olika stater ständigt förhandlade i en sorts maktbalans, utan några andra regler än ambitionen att försöka hålla varandra i schack.

Kanske är det också i spänningen mellan regler och makt som vi hittar dagens världsordning - och inte bara den internationella, geopolitiska situationen utan också andra politiska spänningar.

Regler och makt är nu de politiska begrepp som spänns upp mot varandra.

Makt är ett komplext begrepp, men Max Webers definition - att makten är sannolikteheten att driva igenom sin vilja även vid motstånd - är fortfarande en av de mest användbara definitionerna vi har. Nyckelbegreppet här är vilja. I en maktbalans måste politiken drivas av en väl definierad vilja, som kan koncentreras mot eventuellt motstånd för att övervinna det.

Webers maktbegrepp är återigen mycket användbart i samhällsanalysen.

Vilja, makt och motstånd är inte nya politiska kategorier - men vi är idag inte lika vana att tänka i dessa termer som man var i slutet av 1800-talet, och mycket av den politiska analys som vi ser famlar fortfarande efter någon sorts regler - trots att dessa inte längre finns till hands - när det vi borde göra är att försöka förstå och formulera den politiska vilja som formar agendan. De regler som vi normalt räknat med begränsar makten är nu dispositiva, och inte alls särskilt absoluta.

Ett skifte som detta sker naturligtvis inte snabbt, och, detta är viktigare, det sker inte heller helt synkront: olika länder, regioner och allianser förändras olika snabbt. Vi ser det särskilt i relationen mellan EU och USA, där den europeiska regelbaserade ordningen - som EU på många sätt är ett institutionellt uttryck för - möter en allt mer makt och viljedriven amerikansk politik. Europa tvingas ständigt anpassa sina regler till den amerikanska makten - och saknar medel att göra det.

Särskilt den europeiska tekniklagstiftningen - DMA, GDPR och DSA - står i fokus här, där den europeiska ståndpunkten är att dessa nu helt enkelt är lag, medan amerikanska intressen i allt högre grad fordrar att de helt enkelt dras tillbaka och avskaffas – något som det är svårt att ens se hur EU skulle kunna göra. Ett annat område där maktbalansen verkligen får fritt utrymme är i konkurrensrätten - som redan från början är mycket mer öppen för, och i Europa också använts som, en politisk maktutövning.

---

Europa spelar fortfarande efter regler med ett USA som fokuserar på maktbalans.

---

Skiftet från den regelbaserade ordningen till en baserad på maktbalans är inte bara ett skifte i politikens form, utan också i dess takt: makt rör sig snabbare än regler, och skiftar ständigt riktning, fokus och innehåll. De regelbaserade politiska analyser som utgår från långa lagstiftningscykler och en viss politisk stabilitet blir därmed allt snabbare meningslösa. Här krävs i stället en mer personberoende analys av politisk vilja, och det gör också att den som vill vara med och påverka samhällets utveckling måste kunna ta en tydlig, personlig roll. Tydligast har detta varit i USA där VD:ar rest till Washington för att argumentera i egen sak, vänt politiska risker till möjligheter och i vissa fall gått från avskedskrav till hyllningar. Weber, som analyserar just detta, noterar att en av de kanske viktigaste grunderna för makt är karisma - något som inte alls spelar lika stor roll i en regelbaserad ordning.

För samhällskommunikationen betyder detta att vi nu måste bli bättre på att analysera individer, politisk vilja och maktbalanser än någonsin tidigare - både nationellt och internationellt. Över tid kommer även typiskt regelbaserade samhällen som Sverige att se förskjutningar in i maktbalansens dynamik, även om det nu kan kännas främmande.

Veckans lästips

I 2024: How Trump Retook the White House and the Democrats Lost America (Penguin 2025) av journalisterna Josh Dawsey, Tyler Pager, och Isaac Arnsdorf tecknas ett skrapt porträtt av valkampen 2024. Varje amerikanskt presidentval åtföljs av en bok som denna - med inifrånskildringar och pikanta scener med utskällningar och raseriutbrott - men i 2024 skildras också ett USA som har skiftat i grunden. I efterhand slås man av vilken extremt volatil och händelsrik presidentvalskampanj det var - med flera ögonblick som vi inte sett tidigare: mordförsöket på Trump, Bidens katastrofdebatt som slutade i att han till sist avgick och det tumultartade maktövertagandet.

En del av analysen utgår från den gamla devisen att val inte vinns, utan förloras - och här är det särskilt demokraternas insatser som sätts under lupp: Kamala Harris kampanj framstår som fascinerande insulär och fokuserad på att kampanja mot de redan frälsta. Trumps kampanj lyckas samtidigt både hålla sin kandidat inom ramarna - hyfsat - och iscensätta ögonblick som gör sig väl på sociala medier som McDonaldsbesök och snabbt inhyrda soptruckar.

En annan sak som slår läsaren är hur otroligt litet som faktiskt handlar om sakpolitiken - inte för att den spelat en huvudroll i tidigare presidentkampanjer, men här är det extremt: det handlar om motståndaren, inte motståndarens politik till den grad att sakpolitiken närmast blir en distraktion. Det är en sorts post-politisk valkampanj, där valet handlar om personen i första hand. De skarpa politiska förslag som läggs fram gör kandidaterna snarast sitt för att svära sig fria ifrån.